I quit

Hur många gånger har mina vänner inte hört mig säga liknande? Att jag ger upp, att jag inte har kraft nog att bry mig mer? 
Just nu, går jag tredje året på gymnasiet och jag vill få förmågan att stanna tiden. 
Jag vill stanna tiden för att kunna andas, för att orka, Jag vill känna annat än stress och ångest. 
Träningen hjälper till en viss del, men den hjälper inte alls på kvällarna när jag förösker somna och dessa tankar kommer fram smyggandes. 
Jag vill pausa tiden för att kunna känna mig bra om mig själv igen. Jag vill inte behöva festa för att känna att jag 'lever' utan jag vill kunna vara hemma ensam, en lördagkväll och ändå känna mig lycklig. 
Det ä en annan sak jag vill känna, lycka. Jag vill känna mig lycklig i mer än ett par timmar. 
Bekreftelse. Jag vill ha bekräftelse. Att allt jag tänker och orar mig kommer lösa sig. Att det faktiskt kommer bli något utan mig med. 

Är man 18 år är man vuxen. Men ingen frågar oss ifall man är redo för livet. Ingen kan förbereda en för dessa känslor, eftersom hur mycket de än försöker förklara så hjälper det inte, utan vi själva måste känna smärtan för att inse att de hade rätt. Hade någon frågat mig lite innan jag blev 18 om jag var redo för det, så hade jag ärligt talat sagt nej. Jag behöver mer tid. 
Mina vänner säger att jag är mogen och ansvarstagande, men det betyder väl inte att jag är vuxen för det? 
 
Jag och alla andra ungdomar lever i en värld som kräver så mycket utav oss och vi får inget tillbaka. 
Alla ska se ut på ett viss sett, allt för att man inte ska sticka ut. 
Alla ska vara på ett viss sett, allt för att inte vara annorlunda. 
Vi har bara måsten och inga vill. Varken ni eller jag får egentligen välja vad vi tycker är vakert, eftersom vi har andra som alltid säger åt oss vad som är det. 
 
Jag är helt enklet inte redo för detta, och det märks. Kanske inte så andra ser det, men tillräckligt så jag själv märker det. Denna skolvecka har varit en av de jobbigaste att ta sig igenom för mig. Innan trodde jag att det bara hade med att jag jobbat på helgen, men nu börjar jag tro att det inte alls har så mycket med det att göra. 

Saken är den, hur ofta jag än säger att jag ger upp, att jag inte bry mig, whatever, så är det nästan aldrig sant. För ska sanningen fram, så bryr jag mig, och oftast för mycket. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: